Det är verkligen en klyscha att sitta här under första natten på det nya året och starta en blogg som heter "findingtheguts2begr8".. Haha, det namnet kommer jag ju aldrig att ångra. Nå väl, it is what it is :)

Tillåt mig att presentera mig själv; Emelie heter jag, 28 år gammal, stödassistent inom LSS och ibland känns det som att jag brinner inombords. Asså inte som klamydia. Det är som en eld av passion, tacksamhet & vilja. Jag vet inte. Jag är en sån där dampig Peter Pan-person. Det vardagliga vuxenlivet är inte direkt stimulerande. Jag älskar iofs mitt jobb, min familj och mina vänner. But I keep thinking, is this it? Är detta allt liksom. Där finns en hel värld där ute. Hade jag haft råd hade jag rest mycket, mycket mer. Jag vill inte tro att det som fattas mig är kärleken. Att allt som krävs är den rätta mannen. För jag är inte ens lite romantiskt lagd. Längre. Sorgligt? Det låter kanske sorgligt. Det är kanske sorgligt. Det är vad det är. Okej skit samma, ingen kommer att läsa detta ändå så jag kan lika gärna skriva smutsigt ärliga saker. Så här är det, jag är katastrof dålig på att släppa in folk. Asså, inte helt fysiskt. Jag kan öppna en dörr. Men att ha folk för nära, för länge tär på mig på något vis. Svårt att förklara. Jag gillar att bygga relationer, men är väl inte så där värst intresserad av att underhålla dem. Jag gillar att ha vuxna kompisar, asså folk som inte är så satans krävande. Men som ställer upp om det skulle behövas. Som känner mig och accepterar mig, som till och med uppskattar mig. Dom är jag tacksam för. Jag har haft två sambo-förhållanden. Bortkastade år. Du vet den där känslan som man får när man ser djur på zoo? Den där konstiga empati möter skam. För det är ju roligt att få se en giraff, men den hade nog varit lyckligare på savanen. Så va det när jag va sambo, jag va giraffen givetvis. "Men, Emelie! Då va han inte 'den rätte', äkta kärlek känns inte som fångenskap". Ja, jo så kanske det är. Eller så är det jag. Som inte är kapabel. Nä, usch jag måste sluta tänka så. Mina ex har ju alla varit människor. Jag är ju en giraff. You live and you learn.

Jag tänkte iaf börja skriva för att få lite ordning på tankarna. Det känns som att jag behöver det. Det är inget fel på tankarna, dom är suveräna och jag tycker själv att mitt huvud är en fantastisk plats. Jag har bara en känsla av att jag kan få ut mer av livet och mina grymma tankar om jag inte va en så hemskt oorganiserad person. Det är typ min grej 2017. Att bli mer mig själv. Sluta noja på vad andra tycker, bli bättre på att säga till nära och kära när jag tycker att något de gör är fel, träna, jobba på mitt självförtroende (lite oklart hur jag ska göra det) och lägga mer tid på musik.

Får nog runda av nu, innan jag verkligen flummar i väg totalt.

Kärlek, alltid

Emelie